"The world is in ceaseless movement, and obviously there can be no rest in movement. How could there be peace in perpetual coming and going? Peace reigns where no coming exists and no going, no melting and no burning. Reverse your course, advance within towards That. Then there will be hope of peace."
- Anandamai Ma
Stillhet, värme, glädje, kärlek, rymd...
Som snäckor i ett stort hav flyter vi fram genom livet. Ibland befinner vi oss mitt i en storm, ibland i det varma vattnet vid strandkanten. Vad bär vi fram i varje stund? På utsidan syns länge bara vårt skal – vårt utseende, våra (inlärda) personlighetsdrag, våra reaktioner... – men inunder finns ett helt annat universum.
Genom att börja intressera oss för stunden, för ögonblicket och allt vad det kommer med, gläntar vi på dörren till helt nya medvetandetillstånd. Dels tar uppmärksamheten oss till verkligheten sådan den faktiskt är, just här och nu, utan att vi lägger några föreställningar på den. Och dels får vi upptäcka mycket fler saker som pågår, oftast i vårt inre (både fysiskt och psykiskt i kroppen). Det enda krav som det egentligen ställer på oss är att vi saktar ner och öppnar ögonen, de yttre och de inre, för att ta till oss allt som sker. Då får vi naturligt möta både yttre händelser och våra inre reaktioner på händelserna, och allt finns där för att tas emot i ett enkelt, icke-dömande betraktande*.
Närvaro är att börja minnas vad vi är
Många är bekanta med mindfulness och meditationstekniker där man betraktar/observerar och accepterar allt som kommer upp, men jag skulle vilja lägga till ännu ett förkroppsligande av själva betraktandet för att det inte ska stanna vid ett "mindets betraktande". Ett slags betraktande "genom" kroppen, där vi verkligen vilar i det som är. Varje upplevelse, varje moment är ett helt universum när vi zoomar in på det, och rymmer varje medvetandenivå som finns. Genom att sakta ner och lägga märke till varje nyans kommer vi i kontakt med lager som ligger bortom våra känslor och tankar. Då kan vi börja låta de här tillstånden ta plats inom oss. Leva ur, och bära fram medvetandetillstånd, istället för att leva ur och spilla ut tankar och reaktioner. Ju mer vi går till det här betraktandet, till att lägga märke till saker inom oss och uppleva dem utan att lägga oss i, desto mer stillar sig vårt sinne. Och där kan också läkning ske.
*) Observera att det här sättet att betrakta livet inte handlar om att låta bli att sätta gränser eller gå ifrån obehagliga situationer eller människor som beter sig hotfullt eller liknande. Det är snarare ett förhållningssätt och ett verktyg för att komma igenom våra mer instinktiva lager och på så sätt nå tillstånd av närvaro. Det kan praktiseras i alla situationer men ska absolut inte bli en täckmantel för passivitet eller för kollaps i nervsystemet.
Livet är en förunderlig rörelse. Vi är del av den rörelsen, och kan eftersträva att navigera med flödet. Livet kommer sällan att veckla ut sig precis efter våra personliga önskningar, men när vi är i kontakt med den större rörelsen kommer det alltid att kännas meningsfullt. Utan någon speciell orsak. Att bära fram sin inre närvaro, och med öppen medvetenhet ta emot skeendena i världen är en skönhet. Då lever vi livskonst, helt enkelt genom vilka vi är. Så ofta försöker vi tänka oss fram till lösningar, till beslut, ”tänka oss till livet”! Men livet lever vi ju, det är inget som kan ordnas in i ett excel-dokument och sparas till nästa gång också om hjärnan automatiskt gör det. Till och med för de delar av livet som kräver planering och struktur behöver vi vara i kontakt med vår inre kärna, i kontakt med närvaro och med ”livet inom oss”. Vi behöver det för att behålla stabiliteten när vi förhåller oss till olika händelser. Eller för att kunna se större perspektiv och fatta beslut som gynnar alla inblandade. Och framför allt behöver vi det för att bära fram ett naturligt inre lugn, en naturlig inre glädje, kärlek, värme osv, för att på så sätt bli en resurs både för oss själva och andra.